stuck in tokyo

Har lite goda nyheter till mina trogna läsare (eh, hej pappa och Fia), och det är nämligen att jag ska börja uppdatera min kära blogg åtminstone en gång per dag. Men, jag skickar med ett heligt löfte att om det skulle vara så att jag inte har något att berätta, då skriver jag inte. För personligen pallar inte jag alla idiotbloggar som skrivs med bas i denna stad Gävle, där vissa enbart plitar om att de råkade spilla kaffe på sina chinos och andra att de börjat en diet på kött, kött, KÖTT. Sorgligt nog. Jag vet inte om problemet med ointressanta människor bara gäller denna area, om det är så är jag för ett förslag att vi sprider ut dom i landet. För landets bästa möjliga balans liksom. Ni vet BNP och sånt där...

Nej, nu ska jag inte klanka ner på människor. Men det blir ganska lätt hänt när man vart ute och jobbat på två krogar igår natt, omringad av fulla, hickande och vindögda personer. Vissa faller ganska naturligt charmigt in i rollen, men andra inte. 

Sedan har jag haft motgångar också. Uppladdningen av vimlen (fick dock upp dom nyss, spana för glatta livet på Nojesmix.com) fuckade ur, somnade utpumpad som en kaviartub (host, mentalt) och vaknade upp ALLDELES för sent för att någonsin kunna hinna till jobbet i tid. FAN. Ögonen blinkade i otakt, jag luktade verkligen illa och med mycket tandkräm utkletat runt munnen kliver jag in på restaurangen och sätter i gång. Resten av dagen gick dock bra, förutom nyss när jag råkade drälla ut blåbärsyoghurt över tangentbordet. Heja.

Men glad är jag ändå, för ikväll är det jordskalvsferre på Hang Loose Bar. Join me!

Det blir festa som en rockstjärna ikväll. Om man blir bjuden av någon. 

HÄR är bilden. Utsikten från den engelske regissörens hotellrum, kl. 6 på morgonen under min värsta fylla någonsin.

Jag på Disneyworld. Kanske inte rätta stället att vara såhär sexig på.

Jag och Helene i Kyoto. Vi råkade för övrigt ha sönder några få delar av cyklarna.

Kyotos guldtempel. Nice huh?

Den bästa bilden någonsin tagen. Jag gillar att bara Helenes övre panna ryms och Keys "fan vad det här var surt"-min. 

Jag och Key i Kyoto Tower, woho.

Vår servitör NINJA-MAN.

Nej, nu får jag ta mig i kragen och göra något åt mig själv, ser fan ut som ett troll på metamfetamin. Sexigt. 

Vi hörs imorgon!

Men nu ska det ju inte handla om det inte! Egentligen vill jag uppdatera er om vad som händer i härliga Tokyo, men är man fast i Gefle så går det ju inte riktigt. Jag kan göra mitt bästa, det händer sjuka grejer här omkring också, tro mig. 

Den senaste veckan till exempel har varit helt sanslöst stressiga för mig. Men jag är nöjd som en apa med stor banan, för jag har minsann fått alla jobb jag hade innan jag åkte tillbaka, så nu är det blod, svett och diskvatten som gäller. Jag gillar det. Nackdelen är väl att jag börjar känna mig gammal, man sliter ju ut sig rätt snabbt. Igår, när man jobbat hela dagen, hälsat på grannen, åkt hem till föräldrarna för STOR middag baserad på  söndagsstek, tvättat, gått ut med hunden, badat badkar, och kört en lång chillkväll på Hang Loose kände jag mig som en senildement Gandalf och slocknade först ståendes i köket innan jag vinglade fram till sängen och stupade med armarna längs med kroppen. 

I onsdags var jag på premiären av Änglar och Demoner på bio. Jag svär, hade jag inte läst boken hade jag nog älskat den men nu svider besvikelsen inne i magen. Men nu är ju faktum att jag har ju läst boken och filmen nådde inte ens upp till halva måttet. Men personen jag gick med var så pass snygg att kunna distrahera mig från att tjura, så jag valde att snegla på honom istället. Så Justine rekommenderar; går ni på den, ta med någon snygg. 

Idag är det fredag hörni! Jag ska ut på uppdrag av Nöjesmix och jobba med det jag älskar -

ställa komplicerade frågor till fulla människor för att sedan knäppa kort på dem när de funderar. För att förnedra dessa lite till så publicerar jag sedan dessa bilder med svar. I love my job. Nej men så är det ju inte riktigt, men man träffar sjukt roligare människor lika ofta som man träffar sanslöst efterblivna. Jag antar att balans är hela grejen. 

Snart ska jag iväg och träffa en kompis från högstadiet som jag inte träffat på ett år nu. ETT ÅR SANNA! 

Så nu måste jag gå, men vill ni göra mig en tjänst och påminna mig senare om att berätta för er om min skumma hemresa från Tokyo till Gävle. A LOT of wierd things hände på den resan alltså.

Tjarå!

Efter en 12-timmars lång resa hem till landet Falukorv som Snook så finurligt påpekat, såg jag ut som skit. Men, lycklig var jag, för på planet hem hade jag en helt egen TV-skärm på sätet framför, och inte nog med det så var underhållningsmenyn fullproppad med avsnitt från Family Guy, Simpsons, How I Met Your Mother och så vidare. Knappt någon sömn, men för en god orsak. 

Det första jag gjorde när jag klivit av planet på Arlanda var att gå bärsärkagång på 7Eleven och våldsshoppa blåbärssoppa och Estrellachips. Och för att inhalera den svenska andan på bästa sätt, blev kvällens middag ett helt underbart Max Originalmål, extra stor pommes frites och orginaldipp och smält cheddar cheese. FREEDOM FOR THE SOUL.

Höjdpunkten var självklart att träffa alla mina kompisar, så nu är det tre-dagars-fest av många olika anledningar. Jag har kommit hem, Helene fyllde 20 år och så vidare. Vaknade upp tovig och förvirrad i morse (dock i min egna underbara säng), fortfarande halvt påverkad sedan natten innan som vi så nostalgiskt firade på Slick City. 

Men självklart möttes jag av mindre härliga uppenbarelser, speciellt när man slängde ett öga på sitt döende bankkonto. Så nu har jag panikskrivit ett CV med assistans av Cajsa The Advokat som ska spridas fortare än Ica's reklamlappar över staden. Önska mig lycka till.

Skriver snart igen, trots att jag inte är fast i Tokyo längre så behåller jag bloggfan för jag ska minsann tillbaka till landet Rå Fisk, förmodligen till höst. Så nu får nu acceptera "stuck in gefle" for a while, hoppas ni gillar det ändå.

Men de goda nyheterna är i alla fall att jag fått tillbaka min dator, nu inte rykande, och det innebär att bilduppladdning nu funkar! Sing Hallelujah.

Jag och Helene i ett av Kyotos många, många, MÅNGA tempelområden. 

Disneyland, hey!

Jag och Tsukasa fuckar ur i karusellen.

Good enough for now, nu ska jag duscha för jag luktar gammal öl. 

Hej!

Vad mer kan jag säga än att tiden gått så jäkla fort. Det är nu man inser det inte alls är långt kvar tills man sitter någonstans i världen och säger "Ja, jag kommer ihåg för 30 år sedan när jag...". Shit. Man måste leva.

Men jag har spenderat de sista dagarna väldigt bra. I söndags gick vi till ett ställe i Shinjuku där det var  "all you can drink, all you can eat, all you can sing". Jag älskar dessa kombinationer. Det var jag, Sharon, Lawrence, Emilio, Kim, Tea och Sam och vi besitter nu konsten att kunna sjunga Fame med sashimi på full tuggning i munnen. Efteråt gled vi vidare till ett annat karaokeställe där jag fick sjunga mina favoritlåtar för sista gången.

Något som är säkert är att efter 8 månader här med karaoke som står del av vardagen tenderar man att koppla ihop vissa låtar med vissa människor. Till exempel så kommer jag aldrig kunna lyssna på Basket Case utan att tänka på Robert, I'm Not Okey utan att tänka på Emilio, Michael Buble's Everything utan att tänka på Lawrence, Celine Dion's A New Day Has Come utan att se Tea vid mikrofonen, men kanske främst blir det svårt att höra Destiny's Child utan att tänka på Helene och Key. Men dem har jag ju i Sverige, så något av en lättnad är det i alla fall.

Igår spenderade jag någon timme i en arkadhall med Lawrence där vi gick lös på Guitar Freakz 3000, för att sedan gå till en restaurang där vi åt sukiyaki. Åh så gott det var. Med attribut som höggravida gick vi vidare till en host-bar (där min käre Ol' Gay Krazy K jobbar som butler) för att säga hejdå. Alltså, dom där ställena är tokiga. Kristoffer var riktigt handsome i frack och perfekt Shibuya-frisyr och han var inte snål med att kalla alla tjejer prinsessor. För det måste dom göra. Hans nickname är förövrigt Evan (from heaven) haha. Efter det gick vi vidare till min favorit glassbar, och tog en sista blåbärskon med strawberry-cheesecake-glass. Väl spenderad dag med andra ord.

Idag har jag bara än så länge städat ut mitt rum, kastat en jäkla massa grejer och försökt trycka ner ännu fler saker i min resväska. Jag hoppas till gudarna att jag slipper betala övervikt. Wish me luck. Nu ska jag iväg och möta Lawrence en sista gång! 

Vi ses i Sverige.

Den senaste veckan har varit så jäkla rolig, har passat på att ta vara på min sista tid och gjort det jag älskar att göra - köra karaoke, äta gott, headbanga på Bauhaus och fikat med kompisar. Jovisst. Väldigt många människor man vill träffa, krama och snyfta en skvätt över innan man åker, så det har varit fram och tillbaka över i princip hela Tokyo. 

Jag har gyttjebrottats med mina känslor över att flytta hem, men än så länge är jag åtminstone glad för att det är sommar när jag kommer tillbaka. Grilla, bada, dricka bärs. Kanske tälta på några få oplanerade ställen. Kanske till och med sova i en buske vid något tillfälle. I Sverige går allt.

Nu måste jag sluta dock, ska iväg och träffa... (himitsu). 

Hörs snart!

Sist jag skrev var jag galet euforisk över mitt besök på ninjarestaurangen, and I still am. Men eftersom man har haft ett energiknippe likt inget annat vid namn Helene på besök fanns inte tidsrummet att sätta sig ner och njuta av upplevelsen allt för länge. 

Vi klarade oss hur som helst inte upp till fiskemarknaden. Jag vet inte om det beror på våran dygnsrytm eller att vi bara är vilda 20-åringar med bättre saker för oss om nätterna än att sova, men det var ett mission vi ansåg impossible. Men en vacker dag (morgon) ska jag dit och spana in firrarna.

Dagen efter vi hängde med ninjor i underjordiska grottor, tisdag, kände jag att Helene skulle få bestämma vad vi skulle göra. Hennes resa började ju smärtsamt lida mot sitt slut. Hon tyckte, och jag nickade instämmande, att vi skulle liva runt i Harajuku, köpa konstiga USB:n och mobilsmycken, tjuvsnegla på utstylade japaner och käka gott på izakaya. Med andra ord, Tokyos vardagsrutin som inte finns att hitta i musgråa Sverige. Dagen var perfekt, men misstankar började hopas när vi på morgonen såg människor lite här och var som bar runt på paraplyn. För fan, det är stekande sol och 25 grader, konstiga gulingar. Backslap på oss sedan när det började SPÖREGNA likt Guds inkontinens vid 5, vi hade inget paraply och enbart tunna tofflor på fötterna. Nederlag. Dygnsura, men trots det lyckliga, åt vi 10-poängsmiddag på en izakaya i Shibuya (la till två drinkar var och helt plötsligt blev det en 12-poängare). Sedan åkte vi, fortfarande blöta som nyanvända disksvampar, till Östergrens där vi blev bjudna på te och handdukar till våra fötter. 

När vi kom hem hade vi lite tid över för filmstund, sådan som jag saknat allra mest medan jag bott här. Hemma i Sverige, i min lägenhet, har jag alltid filmkvällar med ett dussin kompisar, gärna maraton inkluderad pizza och/eller Max originalmål. Det blir lite svårt här. Så vi passade på, värmde stadsdelens största koppar te och mös ner oss inför Criminal Minds. NATSUKASHI. Började få lite ont i magen vid 1-tiden på natten, hade väl förmodligen ätit för snabbt så gick och la oss runt den tiden, med morgondagens äventyr smått spinnandes i huvudet. 

Klockan 7 på morgonen vaknar jag, svettig och i kramp, och spenderar från den tidpunkten en jävla lång tid med att huka mig över toaletten och kräkas. Jag hade nått Hades dödsrike, jag spydde Styx. Justine har lyckats bli kräksjuk. Förklaring kanske inte behövs, men för säkerhets skull; jag har legat halvt död i soffan två dagar i sträck nu. Med undantag när jag bytt till sängen, och kutat för livet in på toaletten då. 

Men imorse var jag ju tvungen att åka med Helene till Yokohama där hennes buss till flygplatsen gick. Tågresan dit  gick bra, blev ett lite känslosamt avsked för mig (jag är ju förövrigt en jävla fjolla), men vägen hem var något annat. Tåget var fullpackat, stekhett och någon nära mig luktade illa. Tjejen framför mig hade öronen vinklade åt fel håll, det var intressant. När jag väl kom ut ur tåget fick jag vila som en och annan pensionär i 20 minuter innan jag kunde återuppta mitt vinglade hem. Så fram tills nu, klockan 7, har jag legat i soffan och sträckkollat på Damages, förövrigt en av de bästa serierna någonsin. Jag tipsar. 

Känner mig bättre nu, and no time to spare, så ska jag ut till Bauhaus ikväll. Har ju dejt med basisten efteråt, ehehe.

Hur som helst, de här två veckorna med Helene på besök har nog varit det roligaste jag någonsin gjort, eller ja, på samma plats som Europa-luffen och alla festivaler - men det är bra kämpat. Trots att jag lyckats åkt på grov förkylning, halsfluss OCH kräksjuka inom loppet av knappa 14 dagar så är jag helnöjd. Stående ovationer till Helene och Key för att dom är fullkomligt tokiga i skallen och ser så roliga ut bakfulla. 

Soon again!

I skrivande stund har jag och Helene precis kommit tillbaka från en av upplevelserna i Tokyo som ligger högst i topp på våran lista. NINJA-RESTAURANG! Men innan jag berättar om det måste jag ju dra en snabb resumé av de senaste dagarna.

Hann ju uppdatera er om Disneyworld och fredagens bravader, men sedan dess har det hänt en jäkla massa grejer. Ni måste hänga med i kurvorna tjockisar. Men faktiskt... på lördag dag hände det inte så särskilt mycket alltså. Vi låg mest och dreglade på kuddarna och snarkade i stämmor, men det skrev jag ju i förra inlägget om mitt minne är vid fullt bruk. Hur som helst, vi vaknade väldigt sent för att sen, likt antingen super-mega-awesome rockstjärnor eller halvfeta pundare (valet är ditt), så började dagen med att fixa sig för utgång, köpa en risboll och lite yoghurt (bakismage är vi ju alla bekanta med) på vägen till tåget och åka raka vägen till Bauhaus. Toviga och bakfulla, min röst hade gått perfekt som sound-alike till Tom Waits vid den tidpunkten, vacklade vi som krigsskadade in till baren. Efter en och en halv drink var vi på topp igen, jag sjöng med bandet och fullkomligt spårade ur. Pappa, din dotter har nu fripass på Bauhaus i Tokyo, ägaren gillade mig. FLYT!

På Bauhaus träffade vi förövrigt, totalt jävla random, ett japanskt par som snackade SVENSKA. Anledningen till att dom kom fram och frågade lite knackigt om vi "platade svenska" var att jag hade min asfeta T-shirt med texten "det går bra nu". Det visade sig att dessa två var ju definitivt mer svenskar än vad vi var, jag menar, jag ser ju rysk ut, Key ser ut som en latino och Helene är förfan svart. Hur som helst, detta par hade Fjällräven-jacka, Haglöfs-ryggsäck, Tretorn-skor och en nyckelring där det stod "Leksand Idrottsförening, ishockey". Haha. 

När Bauhaus stängt tog vi en taxi till Shibuya, och gick tillbaka till den hederliga rockbaren. Jag sjöng med för full hals, Helene hävade Jägermeister och öl, Key spydde. Party like a rock. Klockan hann bli tre innan vi insåg att vi var sjukt sugna på att klubba, så det gjorde vi! Helene blev kär och jag blev trött, Key mådde illa. 

Nästa morgon hade vi bestämt lunchdejt i Minatomirai med Keys mamma Kyoko (vilket UNDERBAR människa förresten, så kul med någon över 40 har jag fan bara haft med pappa), men vi var ju inte vackra. Speciellt inte när vi stod i kontrast med stället vi käkade på, Pan Pacific Hotel i Yokohama. Fancy Fancy Fancy. Men Kyoko, som den ängel hon är, bjöd hon mig och Helene på lunchbuffé. Vi. Dödade. Buffén. Sprang runt som kattungar på ecstacy med tallrikar och brödknivar trängandes i händerna, personalen lär flytt livet när de såg glöden i våra ögon. Key fick för övrigt en pizza. När han ätit 3/4-delar ursäkta han sig stammandes; "Ehm, måste.. eh.. gåpåtoaletten." Våra misstankar bekräftades senare, han spydde igen. Suck, Key...

Vi passade på när vi väl var i Minatomirai, åkte pariserhjul, gick ner till havet och kände vinden i håret (anno David Hasselhoff) och gjorde en kvick visit i Chinatown Yokohama. Tumme upp! Åkte hem runt 7, dödströtta. Vi hade ju fan inte sovit något liksom. 

(klockan 19.30, tågstationen)

- Men om vi går och lägger oss nu, då kan vi gå upp tidigt till fiskmarknaden imorgon.

- Ah men det gör vi! Då hinner vi ju sova ut.

- Ja, jag är helt slut nu. Men du...

- Vad?

- Borde vi inte ta en öl? Jag menar, vi kommer ju sova bättre då och så...

- Jaaa, det är ju sant. Då kör vi.

Fyfan, så mycket tårar av skratt som blandats med förkylningssnor och bakfylledregel har jag aldrig skådat. Stackars de anställda på baren alltså. Däckade av SÅ HÅRT när vi kom hem klockan tio. Måste ju sova, ska ju upp vid 5 och åka och kolla på fiskar. Vaknar elva, helt förstörd. Men vi kämpade oss upp imorse och åkte till Daikanyama och shoppade, åter igen. Är det några som har kämparglöd är det fan vi. Gick promenad till Shibuya, där tog vi en fika och sen sjöng karaoke lite snabbt en timme. Knäppte rösten till The Cardigans - Lovefool. 

Klockan 7 hade jag gjort en reservation på ett ställe som heter Ninja, det är alltså en ninja-restaurang som ligger i Akasaka-Mitsuke. Så där stod vi klockan 7, jag, Key och Helene och visste inte riktigt vad som skulle hända. Receptionisten klappar i händerna, och ut ur väggen kommer utfarandes - en ninja. Han ska guida oss till vårat bord. Ganska bra överraskade nickar vi, och följde efter honom. Han öppnade en lönndörr, och fort som fan hoppade han upp för trappstegen, svängde in i slingriga korridorer och stannar sedan framför ett stort hål i golvet där det finns en skattkista. Jaha, tänker vi. Ska vi behöva hoppa och spräcka jeansen? Nej då. Han skrek en ninja-kod på japanska och helt plötsligt ramlar det ner fällbro, ganska mycket chockerande, och vi får gå över. Ännu fler gångar, trånga och smala, lågt i tak och mörkt. Läskigt. Men ninjan visar ännu en lönndörr och vips, så är vi inne i en restaurang som ser ut som en grotta, med massa privata rum inramade av svart bambu. Oväntat och MAFFIGT. 

Beställde fördrinkar, jag och Helene drack något som innehöll gelatin Birdnest, tydligen ovanligt och svårt att få tag på, finns endast vid klipporna i Singapore. Konstigt. På det, små spröda guldflingor. Två tummar upp! Våran servitör var ascool, superninja, verkligen. Hela outfiten och allt. Vi åt så jäkla goda förrätter, och ännu godare huvudrätter. EUFORI BANNE MIG! Sedan kom en ninja-magiker in och visade lite ninja-tricks. Min haka är fortfarande nere vid naveln, jag fattar inte hur han kunde göra alla tricks. Pengar försvann, kort dök upp under våra glas precis framför oss, han omvandlade tior till hundringar och så vidare, mäkta imponerade satt vi som efterblivna och bara gapade. Ja, dom tog verkligen god hand om oss. När vi gick därifrån hoppar en av ninjorna ut på gatan, sliter med stor kraft upp en skriftrulle och intar en onekligen bra gjord ninjaposé. På skriftrullen står det stort "Please come again!", haha.

Kan vara det bästa jag gjort, ninjarestaurangen. Det blir definitivt fler gånger.

Imorgon åker Key hem, och om tre dagar drar Helene. Kommer vara tufft att vara ensam igen, men har ju lite saker att ordna innan jag flyttar hem också. Hjärtat slits mellan Gävle och Tokyo. En sommar i Sverige vill jag verkligen ha, men sen ska jag tillbaka. Jag måste tillbaka.

Nu har Helene däckat av, jag kanske borde göra detsamma. För imorgon är det tammefan fiskemarknad, hur trötta vi än må vara. Önska oss lycka till med det. 

TJA.

Klockan är sen eftermiddag och jag och Helene degar i vardagsrummet. Vi vaknade för en timme sen ungefär, och det var mig fan en välförtjänt sömn. Vi har hållit igång sedan... ja, egentligen sedan hon kom men för korrekthetens skull, sen jag skrev i bloggen sist. Men varför ska man stanna upp och vila när man bor här, det finns för mycket att göra, speciellt om man ska trycka ihop alla aktiviteter på knappa två veckor. Men vi ägnade torsdagen åt något alldeles magnefikt i alla fall, för vi drog ju till DISNEYWORLD. Vid slutet på dagen hade blåsorna kongressmöte under mina fötter, vänsterögat blinkade oroväckande i otakt och där stod jag, utanför Disneyportarna med en äppel- och kanelstång i handen, håret platt och blött slickat mot mitt ansikte och bara fånlog. Justine i sin lyckligaste stund. 

Vi åkte dit i sällskap med min japanska kompis Tsukasa, hon har vart där jäkligt många gånger men var lika glad ändå. Jag och Helene höll på att bajsa på oss av excitement, minst sagt. Så fort vi entrade parken såg vi karaktärerna. Sprang omkull Glader och hotade honom leendes, "nu tar du kort med oss för ditt eget bästa eheh...". Tokiga brudar går lös på kostymer med andra ord. 

Dagen var helt underbar! Åkte karuseller, körde go-cart, käkade gott, köade glatt och knäppte en obscen mängd kort. Inklusive oss utklädda till Vilda Västern-damer. Jag var söt handelsflicka i blommig klänning och hatt som sålde majskolvar i korg, Tsukasa en rik, resande dam klädd i ljusrosa ytterrock och Helene en prostituerad med illig spetsklänning, fjäder i håret och utmanande posé. Det roliga var att de var de anställda som valde rollerna åt oss. Vet inte hur man ska ta det riktigt.

Karusellerna var ju självklart höjdpunkterna, min fascination för allt som går fort, svänger och snurrar sitter envist i sen barndomen. Kanske därför jag inte riktigt kunna släppa tefat än. Hur som helst, min favorit var Space Mountain, den karusellen är helt sjukt. På väntevägen kunde man hitta inte mindre än 5 Escape Pods, om man liksom ångrar sig. "Ääh vafan, det här blir skitkul, PEPPA" hör man Helene 14 centimeter nerifrån, hoppandes upp och ner. Väl i karusellen; "Alltså, näe, aah fan, jag vill inte, aah gör något, vill inteee, AAAH". När vi åkt klart bland alla stjärnor, svarta hål och planeter kunde man se Helene fullkomligt uppriven, tårarna rinner sakta för hon har inte kunnat stänga ögonen under hela karusellfärden. Bra där. 

Men som sagt, dagen var helt underbar. Marvelloso! Bilduppladdning fungerar inte (seppuku), så det får väl också bli en annan gång... biter tappert ihop. 

Igår var jag och Helene i Harajuku för att bränna lite pengar, jag som inte shoppat på flera månader enbart för att Helene skulle komma. Beväpnat med enbart kundkorg spenderade vi kännbara summor, kom hem med så jäkla mycket coola prylar. Förbanna mig inte, mamma och pappa. Tiden flög iväg, fick skynda oss hem för att lämna allt vi lyckats få med oss, sedan snabbt iväg till Shinjuku. Där ramlade vi helt sonika in på en irländsk pub där de spelade säckpipe-orkester i bakgrunden och Key taggade snabbt till; "Jag ska fan åka till Irland i sommar, hamna i barfight och bara glida". Jovisst, du lär ju ha alla delar av kroppen kvar efter en barfight där (stark sarkasm). Efter att jag smuttat på min favoritdrink Grasshopper i 40 minuter skuttade vi glatt iväg till karaoke, där vi spinnade 90-tal på högvarv. Aqua, Backstreet Boys, Meja, Desree, Nirvana, Spice Girls och så vidare. När vår tid var över drog vi oss kvar ute i lobbyn med dom anställda och lekte musikvideo anno Destiny's Child 2003 för att sedan åka till Shibuya för en kvick visit på först en r'n'b-bar på BF, och sedan ta hissen upp till rockbaren på 3F. Där var det DRAG. Jag älskar den rockbaren, dom spelar 30% svensk rock så man känner sig lite mer hemma där trots alla fulla japaner med Kiss-tröjor och försök till långt, rockigt hår som bara står rätt ut. I love it.

Sedan gick vi till klubb Camelot, dansade som påverkade av något och hade tiden av livet. Eh, time of our lives funkade fan bättre. Spårade ur komplett på house-golvet med två japaner som besatt konsten att dansa skitkonstigt. Vi höll igång till fem på morgonen och därefter sätta sig på tåget hem. När vi lägger oss på sätena i tåget säger jag lugnande till Helene att "du, det är okej, jag har ALDRIG schovit förbi min schtation, schå vi kan väl vila lite..."

Vaknade hastigt upp rufsig och förvirrad, kollar ut genom fönstren, känner inte igen omgivningen. Försöker läsa infoskärmen, linserna har torkat fast så allt är blurr. Kollar på Helene, hon sover stiligt med munnen öppen. Fan. Väcker stackarn och vinglar nyvakna ut på perrongen, vid denna tidpunkt är det helt ärligt FREEZING COLD ute. Inser till slut att vi åkt förbi med fyra stationer, så det är bara att vänta på nästa tåg. Bredvid oss på perrongen sitter en kille och petar näsan som om han grävde guld, vi mår illa. Men vi kom hem till slut, och sovit tills nu. 

Klockan har hunnit bli 17.20. Kanske ska ta och äta frukost. 

Ikväll ska vi på Bauhaus Rockbar, sedan dansa vidare till ett vattenpipeställe och förmodligen sedan, utgång. Vi får se vart kvällen tar oss. 

So long!

Nu sitter jag hemma i huset med Helene gött pysandes i soffan bakom mig, kollandes på Irene Huss - Tanghästen. Vi är fullkomligt utpumpade efter en rad dagar med epic hysteri, jag, Helene och Key har ju nämligen hunnit fram och tillbaka från Kyoto under den här veckan. Finns så mycket jag skulle vilja skriva om allt, sammanfatta rubbet in i minsta detalj men då fylls snabbt en upplaga tjockare är Dostojevskijs värsta. Och det går ju inte. Får helt enkelt försöka sammanfatta med då och då hastigt inslängda bilder i bloggen, kanske inte hör kontexten till men ni får försöka fatta helt enkelt. 

I torsdags, två dagar innan Helene kom, var jag ute med Key (som jag fick tag på, woho) och slirade. Vi hann i princip sammanfatta det roligaste Tokyo har att erbjuda på en och samma dag. Först gled vi till Daikanyama där vi fikade, drack bärs och bara stekte i solen. Efteråt gick vi promenad genom de street-art-klädda kvarteren till Shibuya där vi intog en Izakaya och käkade riktigt gott och drack goda drinkar som bara kostade 20 kronor styck. Vi blev klappraka. Vinglade vidare till en karaoke där vi fick "allt du kan dricka" för 100 kronor, där sjöng vi Aerosmith och Celine Dion tills ölen sprutade 90 grader rätt ur våra näsor. Schysst. Med rösterna spruckna skuttade vi vidare till en 80-tals bar där vi träffade helschyssta italienare, nya-zeländare och engelsmän, plus några fler nationaliteter som trängdes tappert på 15 kvadratmeter. Drack vidare, fick för oss att gå på krogen vid 4 och hamnade i en fullkomligt tom lokal där dom hejvilt spelade Mejas "It's all about the money" och Abba, personalen var lyrisk och skrek med. Vid 5-tiden pallade jag inte mer så jag och Key drog till McDonalds (JÄVLIGT dålig idé med facit i hand) med en engelsman i hälarna. Det visade sig inom sinom tid att denne engelsman är regissören för Dizze Rascal's musikvideor och en massa andra band, jäkligt otippat. Han föreslog väldigt glatt att vi borde åka till hans hotell och efterfesta, jag var mer medvetslös än vaken men Key var taggad så jag följde med. Och tur var det, för jag har aldrig sett ett flashigare, pampigare hotell med sådan breath-taking utsikt. Spanade genom fönstret, snodde lite grönt te, knäppte lite kort när ingen såg och sen drog vi, haha. Klockan hade vid den här tiden hunnit bli runt 7 på morgonen, vädret är heeelt underbart så vi slår oss ner på Starbucks i Shinjuku efter en kortare promenad med den största möjliga kopp kaffe och... en banan (värre idé än McDonalds). "Aschå Key jag mår fan inge bra asschå" kunde man höra mig mumlandes, kände att kroppen sakta men säkert började bära sig själv mot tågstationen så det var lika bra att ge efter. Vid denna tidpunkt (rusningstrafiken) mår jag som skit, ser dessutom ut som skit. Luktar förmodligen också skit. Klarar mig precis till Shibuya station där, så fort tåget stannar, jag fort som fan slänger mig ut på perrongen och kaskadspyr inför tusentals förvånade japaner. Heja. Lyckas vingla mig till rätt tåglinje, där jag somnar på en väldigt obekväm snubbe och blir väckt av just honom precis när tåget stannar på min station. Tack och hej liksom. Snubblade hem och sov hela dagen. Har aldrig haft så kul och mått så dåligt i samma veva, någonsin. Har förövrigt inte druckit en droppe alkohol sedan dess heller, tro mig, memories like this last a long time. 

Och detta var bara en dag. Med 30% av detaljerna redovisade. Frågan om jag ska dela med mig av resterande 70% kvarstår. Vi har helt enkelt hunnit gjort så sanslöst mycket sanslösa saker. Hänger ni med? 

Jag är bara så happy faced över att Helene är här nu, men jag måste snabba på med bloggskrivningen innan rumpan tappar all blodtillförsel. På tal om min rumpa är den 50% blå i skrivande stund, det tar hårt att cykla i Kyoto. Speciellt när sadel är hård som marmor och liten som en mobiltelefon. Ouch!

Som alltid fungerar inte bilduppladdningen (jag förbannar denna dator) så jag får försöka smyga in dom någon annan gång. Sånt jävla nederlag. Men något som väger upp det är faktumet att vi åker till DISNEYLAND TOKYO IMORGON!

Wish us fun!

Har spänt suttit och väntat på Keys efterlängtade telefonsamtal men som fortfarande har uteblivit. Jävla japan. Men väntan har jag spenderat bra på Starbuck's där jag ännu en gång parkerat mitt arsel på uteserveringen och tvångsritat. I timmar. I kväll ska jag på middag i Shinagawa med Kazuha, Tone och en massa annat folk, förhoppningsvis Key också. Vi ska leva rövare på Outback Steakhouse (där dom har Tokyos godaste kött... uawwh. Det där var förövrigt dregelljud.) och vi har turen med oss minsann för på just den restaurangen jobbar min kompis Sharon så vi alla får 30% av. Bojashaka! 

Datafanskapet vill inte samarbeta. Så inga bilder nu heller kära medborgare. 

Nu ska jag gosa med Viktor och sen åka in till Shinagawa.

For fun, kolla in den skummaste geten som någonsin fastnat på film

Det är en fin lördag i ett fint Tokyo, sakurablommorna ligger överallt som tjocka, rosa sockervadd i träden och vinden blåser bara en aning för kallt. Gotta love it. 

Klockan är halv tolv på dagen nu och jag har suttit med huvudet instucket i Brian Freemans bok Vegas Baby i uppskattningsvis ett antal timmar. Jag kan inte slita mig. Den är bra, men så svensk som jag är så läser jag nog hellre deckare som utspelar sig i Sverige, där poliserna äter korvmos-bricka på rasten, nyckeln till mysteriet är en dalahäst och dom griper mördaren dramatiskt på en Shell-mack norr om Hedemora. Läckberg, Marklund, Jansson? AFFÄRSIDÈ?

För att bryta mitt hysteriska spår nu så kan jag dra en snabbresumé av gårdagen. Jag satte mig på alla tiders bästa Starbucks Coffe's uteservering som bara RÅKAR ligga beläget 10 minuter från mitt hus, skissade människor som en och annan autistisk savant (inte lika grym, dock) i två timmar för att sen möta upp Tea i Shibuya och gå en promenad till Daikanyama. Jag älskar Daikanyama. Det skulle ni också göra. Speciellt Nanna, hon skulle sittstrejka utanför Hanjiro med en tyllkjol i ena handen och en designad bordslampa i den andra. 

Väl i Daikanyama tog vi det lugnt, gick promenader i området, kollade affärer, glodde på street-art som förövrigt finns överallt, stirrade på en alldeles för stylish 7Eleven, drack italiensk Chinotto och snackade skit. 

På kvällen drog jag till en izakaya i Shinjuku med Tea, Michi och Jen. Där åt vi alldeles för mycket mat och hade allmänt kul. Toppendag med andra ord.

Kan passa på att komplettera med bilderna som vägrade laddas upp sist. Förhoppningsvis är de samarbetsvilliga vid det här laget. 

Det funkade! Vattenpipan från i söndags.

Liten del av VIP-rummet vi blev infösta i. Fancy, huh.

I sista inlägget berättade jag som hastigast om min och Justin's arkadkväll med Ultimate Dj. Istället för bilder tänkte jag att en film kanske kan ge bättre... intryck? Nu är det ju så att jag inte förstått hur man möblerar om på bloggen så att man får upp en Youtube-ruta direkt, så ni får en hederlig länk. Här ska jag man ha pluggat teknik i tre år inklusive webdesign och ändå sitter man här inför tekniken med ett lika förvånat ansikte som en och annan botoxtant. 

Men nu har jag ingen skola som upptar all tid att skylla på, men jag ska vara ärlig. Jag har bara gjort roliga grejer den senaste tiden. Den gångna veckan har solen lett stort mot oss alla i Tokyo och blåst lite schysst storstadsvärme mot alla höghus, neonskyltar och combinis. Det har varit som ett helsvenskt juni, vilket vi gillar. Men igår var det andra...bullar. Grått, småregnigt och en temperatur som gör att man står innanför ytterdörren med grov beslutsångest gällande vad man ska ha på sig. Jag tog fel skor som alltid och mina fötter är blöta. Men nu ska inte bloggen handla om fötter och skor, hur stor fetisch vissa än må ha. Host, Donna. 

Förra helgen var toppen! Fri som en muterad Tokyo-kråka har jag glidit igenom dagarna med nöje. I lördags till exempel, så drog jag, Lawrence och kusin Sara till Bauhaus i Shinjuku. Bauhaus är alltså en live-rock-bar, där personalen turas om att servera pubmat, blanda drinkar och beträda scenen och rocka loss. Ibland byter dom på måfå på scenen till och med, är inte det dessa snubbar pysslar med talang då vettefan. Det roliga är att det är publiken som står för låtvalen, så jag önskade förväntansfullt Bohemian Rhapsody (http://www.youtube.com/watch?v=oh6uRlUQgZc) och The Final Countdown. Och fick dem båda! Horray! Bauhaus har funnits länge, min pappa var där och beundrade, sjöng med och hinkade bärs redan 1987. Två av japanerna i personalen -87 var fortfarande kvar som anställda vid mitt besök i lördags. Ingen tvekan vad dom lever för inte.

"I wanna rock and roll all night..."

Fucka ur på scen gillar vi.

Om ni ser vad jag ser, så borde ni se sjuka japaner.

Maffigt. 

Samma natt som vi skrek och levde rövare på Bauhaus fick jag och kusin ett plötsligt infall att ha filmnatt, så vi köpte ett lass vaniljglass, krossade Daim och mös ihop i soffan inför Saw 4. Vi ställde ner glasskålarna med avsmak i tajming med inledningsscenerna där dom krossar folks huvuden och blodet tar upp hela TV-rutan. Morgonen efter, söndag, gick vi långpromenad med Familjen Östergren 2's hund Tora ner till Tamagawa-floden. 

Den-en-choofu/Tamagawa. Typ som ett japanskt villastan.

På kvällen åt jag en riktigt bra indisk middag med Östergrens, och efteråt smög jag och Sara iväg till en jättemysig vattenpipa-bar i Roppongi, och blev infösta i VIP-rummet av den 90% tatuerade bartendern. Tumme upp!

Men just nu har bilduppladdningen på den här förbaskade bloggen gått i strejk och vägrar hjälpa mig, så jag får ladda upp de bilderna en annan gång. Inklusive de bilder som jag tog när jag och Justin körde Game Arcade-kväll med Ultimate DJ i måndags, när jag och Tea drog iväg till Inokashira Koen i tisdags för att kolla på sakura och glida genom floden i trampbåt. Och självklart de bilder jag tog idag när jag besökta det Japanska ölmärket Kirin's bryggerier (rundturen i fabriken inkluderade gratis öl! Sing Hallelujah!) 

Efter vattenpipe-baren i söndags åkte jag iväg till min skolkompis Frenchie som bor 10 minuter ifrån mig, för i deras lilla lägenhet var det födelsedagsfest för en annan inneboende. Massa japaner, varav en var utlklädd till katt som gjorde kullerbytter, halsade bira och spelade oinpluggad elgitarr. Allsång med franska Disney-låtar och leka kull. Det var topp!

Men som sagt, bilderna vill sig inte bättre än att ligga i dvala så jag får komplettera sen. Glöm inte att kika min film på youtube från Bauhaus;

 http://www.youtube.com/watch?v=oh6uRlUQgZc

Smell ya later!

En vecka har gått sedan min dator och hårddisk begick kollektivt självmord men jag lever än!

Det blir lättare och lättare för varje dag. Dessutom har jag inte haft så mycket tid över att tänka på min smårykande laptop, för denna vecka har varit den sista veckan i skolan för denna termin. Det innebär med andra ord ett skeppslass med massa prov, utvärderingar och arbeten. Phuh. Men nu är allt slut. Finito. Owatta. Klarade mig genom alla prov utan vidare svårigheter och fick som grädde på moset ett stekigt diplom idag. No one panic, I'm a certified japanese! 

Jag trodde, svensk som jag är, att jag bara skulle traska glatt till skolan idag, hämta ut betygen och sedan hoppa jämfota hem fylld av frihet och glädje. Typ. Men nej, det här är Japan, det här är verklighet. Vi fick sitta i två timmar och plita ner information om en egenvald stad i Japan. Vafan, give us a break. Jag och Kim sammanställde hur som helst en aningen tveksam presentation om Okayama, det vi kunde säga var att de hade vita persikor och ganska mycket trädgårdar. Men två timmars slit (på sätt och vis) lönade sig gott när det var David och Todd's tur att briljera med geografikunskaper. Visst hade de grävt upp en del bra information, men när de skulle förklara spårade det fan ut. Har de verkligen pluggat japanska de senaste halvåret? Jag vet inte. Någon som vet? De förklarade i alla fall att i den specifika staden, "så regnar det kläder varje dag och människorna där bär jättetunga kläder. Och så springer alla till en izakaya och därför är det alltid dåligt väder".  Min lärare gav en aning tveksam respons med en nick och ett "hm, det har jag aldrig hört". Hahahaha. Jag fick en mindre kortslutning och asgarvade medans jag krälade runt i min stol i kramper. Fun times alright. Jag kommer sakna min klass med all rätt.

Idag var inte bara speciell för mig utan också för min vän Lawrence som tjänstgjorde sin sista dag som lärare på High School idag. Så trevlig helg, sup och svälj. Trevlig anställning, svälj en tandställning. Trevlig student, nått luktar bränt. Typ. Vi ska med andra ord ut och fira ikväll!

Lite bilder från den gångna veckan till ert förfogande. I brist på annat.

 

Japaner älskar Foppa-tofflor. Och eh, gorillor på fasader.

 

Jag och Lawrence gick promenad i Ginza i onsdags eftermiddag. I början på 1990-talet var det den dyraste marken man kunde köpa i hela världen. Det verkar har gett utslag, här finns bara svindyra affärer med svindyra bilar och svindyra människor. 

 

Igår var vi på studiebesök på NHK, det var så jäkla kul! Vi fick dubba en animefilm på japanska och det gick fullkomligt åt helvete, men som sagt, roligt. Åtminstone för människorna utanför studion som fick höra allt. Efter gick vi till Harajuku park och åt Yakisoba och mös. Mm. Vi gick egentligen dit för att kolla på Sakura-blomningen men den har inte presterat så väl i år... än. 

 

Nice. Sen gick jag faktiskt på dejt med min Nihon-ryoorikock. Sweet ne! Mitt i allt ringer en av de människorna jag DÖR av längtan till, vår allas Cajsa. Då fick jag vifta iväg honom en stund men utöver det, tumme upp. 

Sitter just nu och tjyvlyssnar på Kristoffer som... jag vet inte, har laddat ur i soffan. Sjunger gör han. På ett sätt som får mig att börja fundera på olika sympton för, ja jag vet inte, psykiskt sjukdom kanske. 

"Jag väntar på livet som en bil... Smoke djanai kedooo... HEY." 

Mm, här bor jag. 

Och kanske just för att jag bor här har vi en smått ovanligt intresse för konstiga sångtexter. På svenska. Av utländska artister. Ni måste kolla in det här, om inte det här är humor då vet jag inte vart världen är på väg.

http://www.youtube.com/watch?v=A997EJtK6Gg

Nu ska jag ta ett varmt bad och läsa vidare i Camilla Läckbergs Otursfågel. So far so good. 

Feed you guys later.